Det finns så mycket jag skulle vela skriva, få ut mig och aldrig mer se tillbaka på.

Men det finns inga ord för lyckan, smärtan och besvikelsen, det är tomt.

Alla gånger jag legat mot kudden och kvävt alla tårar eller när jag skrattat med

mina vänner åt saker som bara vi förstår, så lämnas jag kvar i ett tomrum som

jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Ett mörker som jag inte själv kan förstå.

Det kan ha mycket att göra med att jag tappade min bästa vän, min själsfrände,

som såg till att jag alltid skulle ha det bra och vara lycklig. Som var med mig i

med och motgång och aldrig släppte min hand. Och det är så sjukt.

Jag saknar dig så det gör ont, och efter all denna tid så blir ingenting bättre.

Tomrummet du lämnade efter dig kan ingen fylla, aldrig någonsin.

Jag önskar att du hade fått se mig springa ut i glädje på studenten.

Eller hålla upp mitt hår om jag råkat dricka lite väl för mycket.

Eller bara fått känna dina varma kramar en gång till och hålla fast dig föralltid.

Men det går inte, men jag minns dig iallafall och det kommer jag alltid göra.

Du kommer alltid vara allt för mig,

och allt jag gör, gör jag för dig, min älskade mamma.